Tack och lov för den lilla mammagruppen för mammor med BF 2017 jag hittade på Facebook, där vågar alla spy galla, gnälla, klaga, svära, gråta och tycka att allt är ett helvete utan att någon blir dömd eller inte vågar yttra sig. Varför är många så rädda för att våga säga hur jävligt det är till sin närmaste omgivning? Jag vill inte vara mindre gravid, jag ångrar mig inte en sekund, jag längtar så fruktansvärt mycket tills bebis är här, precis lika mycket som alla andra. 

Jag känner mig väldigt ofta fruktansvärt ensam just för att jag inte har någon att prata med som kan förstå vad jag går igenom. Jag vet inte hur många tårar jag fällt över att känna den frustrationen att ingen förstår. Om man nämner det lite och bara snuddar vid ämnet så får man höra "det är värt det i slutändan", "så farligt är det nog inte". För i helvete, förminska inte mina känslor och problem inför MIN graviditet. Jag fattade innan att det kommer vara värt varenda svettdroppe, varenda tår. Men låt mig känna att det är är mer än okej att må och känna såhär, inte att jag bara är gnällig, klagar och överreagerar. Låt mig känna att det är välkommet att prata om det. Och låt alla andra gravida kvinnor som inte har den lättsamma graviditeten som syns i filmer att få ta plats och uttrycka sig och prata om det också. Våra kroppar och sinnen går igenom den största förvandling som går att gå igenom, och vägen dit kan vara ett helvete. Särskilt för oss första-gångs-mammor som inte har en aning om allt som tillkommer att vara gravid, vi som får en chock av alla konstiga känslor och tankar man aldrig någonsin haft eller känt. Låt oss ta plats, tack.