Den 7 augusti så visade den lilla stickan positivit. Ett test som jag gjorde mest på skoj, för inte blir man gravid så fort, nej nej. Efter att den första paniken la sig så kom tankarna på att det är SÅ otroligt långt kvar, jag som inte besitter något tålamod, hur sjutton ska jag orka vänta ca 8 månader tills det lilla knytet ligger i våra famnar? Hur är det ens möjligt? Men, en fjärt och några tårar senare - HERREGUD HON ÄR SNART HÄR! (Läses med panik och överdrivet många utropstecken).

 

Hur kan hon snart vara här när jag kan absolut ingenting? Och jag överdriver inte när jag säger absolut ingenting. Jag är den som blir obekväm och får lätt panik runt andras barn. Hur pratar man ens med dom, dom förstår ju ingenting? När ett barn har skrikit i en affär eller på en restaurang har jag vartit den första som gett onda ögat och dragit djupa suckar. Eller när man står bakom någon i en kö och bebisen sitter i kundvagnen och inte slutar stirra på en, seriöst? Vad menar dom? Maktspel? Psykisk terror? Summa summarum, barn och jag har inte varit den ultimata kombinationen och nu sitter jag här och har producerat en egen (med hjälp av Martin) som snart är färdig och ska tas hand om. 

 

"Det kommer naturligt" säger alla man pratar med gällande funderingar och orosmoment. Men jag vill ju veta nu, innan, helst igår! Hur mycket kläder jag ska klä på eller klä av när vi ska gå ut? Naturligt, shmaturligt.. Skriv ner det i en instruktionsbok och ge den till mig, det är naturligt för mig. Att söka och läsa mig till hur man ska göra något, DET är naturligt.. Och ibland förstår jag inte ens då hur man ska göra något. Fan, jag kommer ha sönder henne innan hon ens hinner tänka att jag är den mest hysteriska mamma någonsin, stackars barn. Jag får liksom panik av oro om någon av ormarna matvägrar någon gång (fast jag vet att kära Jackie är otroligt kräsen med vad råttan ska lukta och komma ifrån). Akira är lite segare någon dag och min hjärna säger att hon är döende (detta hänger dock ihop med att jag förlorade två av mina själsfränder för inte längesedan). I förrgårr var det fiskarna och Nessie (ja, vi har adopterat en groda) som jag oroade mig över (alla mår bra, men får inte bo ihop längre). Ja, men ni hör ju? Bebis får hicka och jag ringer in en ambulanshelikopter. Men men, "det kommer naturligt"...

 

Jag var iallafall iväg på amningskurs igår, det var faktiskt mer givande än vad jag trodde. Mycket nyttig information som jag tror och hoppas att jag (vi) kommer ha nytta utav. Jag är så jävla rädd för att jag av någon anledning inte kommer kunna amma, och nu har jag fått för mig att jag inte kommer att producera någon mjölk, en tanke som slog mig som jag såklart inte blir av med. Men högst troligt så kommer ju allting att gå bra när vi väl fått in rätt tekniker och så vidare.

 

Årets odling har börjat komma igång nu också. Planterade om en tomatplanta från förra året som aldrig tog sig och satte paprika och smultron på förodling igår. Ska fortsätta med solrosorna, sallad och timjan idag, resten ska direktsås ute när nattfrosten försvunnit (morot, lök, dill). Ska plantera om dom chiliplantor som överlevde från förra året också. Hallon- och jordgubbslandet fixade vi förra året, så nu är det bara rosmarinsfrön jag vill ha tag på och se om vi kan fixa lite blåbärsbuskar ifrån skogen så får det räcka för i år, vi ska nämligen måla om hela huset och sätta upp staket också. Kommer bli så fint och mysigt här med fullt av liv, kärlek och massa grönt och färgglätt när vi blivit klara i sommar, ♥.

 

Pappa fotade oss i helgen. Jag avskyr, avskyr, AVSKYR att stå framför kameran och få på svart och vitt hur stor jag är. Är så obekväm med min kropp så fyfan, längtar så tills det går neråt och inte uppåt (jag har ju visserligen bara gått upp 5-6 kg hittills och är i vecka 34). Vi "planerade" bebis bra med att hon kommer i april så att långpromenader i våren med hund och allt kan komma igång utan något större uppehåll.