Har hamnat neråt igen, men det är knappt så att man vågar säga det högt. Jag kan inte läsa tankar, men ändå så hör jag vad folk tänker. Vissa tänker det inte heller, dom visar det genom kroppsspråk, suckningar och säger det rakt ut med monoton röst "vad är du nere över denna gången?", ja, just nu är jag nere över att jag är nere och får höra exakt hur jobbigt onödigt det är att jag är nere i en enda mening. Det gör att jag hellre har börjat stänga det inne, men det funkar inte hur länge som helst heller. Och saken är den att jag inte heller vill stänga det inne. Jag vill kunna prata om hur jag mår, funderingar, rädslor och mina känslor, det är otroligt viktigt för mig och har alltid varit, jag är ingen som mår bra av att hålla saker inne, för jag exploderar tillslut istället för jag går bara och ältar och förstorar upp det inom mig i det tysta. Men det går inte att försöka öppna sig och förklara sitt absoluta innersta när det man känner blir tusen gånger värre när man får det bemötandet, påminner mycket om när jag var som sjukast och sjukvården inte hade tid, ork eller intresse i att ta mig på allvar. Och det gör ont ända in i hjärtat, in i själen om man nu har en sådan. Jag vet inte. Men ont gör det, och förvirrande är det. Bara för att jag äntligen är frisk i mina sjukdomar så betyder inte det att det inte har satt sig sina spår i mig, det har satt sina spår så hårt för jag är livrädd för att bli sjuk igen. Men hur ska jag kunna hålla mig frisk resten av livet om jag står och trampar ensam på samma ställe utan en klapp på kinden?

 

Jag ska göra allt i min makt för att Amelie aldrig ska behöva känna så, eller ens behöver nudda på att känna så. Hon ska alltid bli hörd och bli bemött. Vad det än gäller. Inga undantag. Jag väljer att sätta en ny människa till världen, ett nytt liv av mitt kött och blod. Då är det mitt ansvar att hon aldrig någonsin ska behöva känna någonting som hade gått att undvika. Jag älskar henne så mycket redan och jag har aldrig ens haft henne i min famn än. Jag längtar så efter dig, mitt barn. ♥

 

Måendet blir inte bättre av att jag knappt klarar av att sova längre. Det är så mycket tankar och känslor hela dagarna när det blir såhär, så man kanske då tror att på kvällen borde det bli bättre, särskilt på natten så att hjärnan kan slappna av lite och få sova. Men det blir tvärtom. Jag ligger vaken, ensam. Lyssnar på podcasts, stirrar upp i taket och minns vad som en gång varit. Sedan är det morgon och dagen börjar om som om inget har hänt.

 

Nu ska jag fortsätta med alla papper, papper och åter papper. Är så trött på siffror och leta adresser så det finns inte. Och jag har två (eller är det tre?) personliga brev kvar att skriva, och det måste vara klart tills den 31 januari, alltså på tisdag. Rörigt och jobbigt, påminner för mycket om dåtiden.