Vad är det för fenomen som dyker upp när kvinnor blir gravida och ens kompisar som inte har barn bara *poff* försvinner? Det verkar mer vara en regel än ett undantag att det är så. Varför är det så? Ja, man får andra prioriteringar i livet, självklart! Men slutar man vara sig själv för det? Jag förstår inte.

 

Jag fick höra och bekräftat från två olika håll att när jag blev gravid så var jag inte intressant längre. Vilket är ett ganska underligt påstående med tanke på hur jag prioriterade och levde innan jag blev gravid. Särskilt med tanke på att jag en tid innan jag blev gravid ändrade om mitt leverna ganska rejält. Men bara för att jag valde att avstå från vissa saker så är JAG fortfarande densamma. Jag lyssnar på samma musik, jag tittar på samma filmer, jag har samma åsikter, jag älskar djur lika mycket, jag älskar fortfarande att laga mat och baka, jag är lika virrig, jag är lika glömsk, jag är lika konstig, jag är fortfarande lika naiv, har lika lite tålamod och lika hetsigt humör som innan och listan går att göra längre. Vad som ändrats? Istället för att leva destruktivt för dagen som skadade både mig själv och min omgivning så lever jag för nutiden och framtiden. Jag mår bra och tittar framåt istället för bakåt. Så mycket fokus har alltid lagts på dåtiden, och jag har inget behov av det längre, det är bearbetat och klart. Jag är färdig, den boken är färdig och avslutad och kommer inte att behöva öppnas igen, inga fler upplagor kommer att ges ut heller. Istället så har jag påbörjat en ny bok, om nutiden och framtiden och allt vad det har att erbjuda. Det kommer fortfarande att komma tuffa tider, och misstag kommer att begås (herregud, jag ska ju bli mamma för första gången och har ju ingen aning om hur man ska göra). Men jag har verktygen för att kunna hantera det nu, jag vet hur jag ska tänka och jag vet hur jag ska agera. Det är inte alltid man är rationell, och ibland tappar man kontrollen. Ingen är perfekt, och man är inte mer än människa, och det är okej, det är alltid okej att känna. Men jag vet nu att det inte är hela världen, och att vad jag än känner eller tänker på så går det över. När man är mitt uppe i det så känns det som att det aldrig går över, att man är dömd för resten av livet. Men då ska jag minnas och påminna mig själv om att ingen känsla jag någonsin har känt tidigare under alla år har någonsin varit för evigt. Det har alltid gått över, och det kommer gå över nu också. Jag måste bara komma ihåg det, att även när det kommer vara som mörkast så går det över och jag kommer att fortsätta att leva. 

Och, pågrund av detta så är jag "inte intressant". Jag tar det som en komplimang i sådana fall, jag må ha blivit ensam, men jag är starkare än någonsin, klarare än någonsin och jag har all möjlig tid framför mig. Och jag har en familj och en man som älskar mig för den jag är, inte för den jag var.