Har försökt sova nu lite på morgonen efter att jag skjutsade Martin till jobbet. Det gick sådär, har mest legat vänd inåt mot soffan och blundat och slumrat lite då och då. Är fortfarande lika trött och yrseln och huvudvärken har inte gett sig av ännu.

 

Det var en jobbig natt med massor med tankar. Jag önskar att man kunde snabbspola till att Amelie beslutar sig för att titta ut, jag känner att jag mer än gärna kan skippa sista tiden av att vara gravid. Eftersom det suger, alla ni som tycker det är så fantastiskt att vara gravid och älskar eran bebismage, är ni verkligen på riktigt? Menar ni allvar? Jag började min graviditet med ett illlamående från helvetet, kunde inte äta och gick ner i vikt. Daglig konstant huvudvärk och jag fick åka in till akuten två gånger för att jag hade blödningar som kunde varit missfall. När det gick över så kom nästa helvete - hormoner och kroppsförändringar. Trög gravidmage, som jag tillslut fick ordning på tack och lov. Ömmande bröst som växt och bara känns i vägen, är fula och som jag avskyr. Minsta lilla beröring får mig att känna en panikkänsla i hela kroppen, hur ska jag ens kunna amma? Det känns omöjligt, men jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer gå. Jag sov väldigt bra i början, men fram tills för några veckor sedan så vaknar jag efter några timmar och ligger sedan vaken. Jag kan inte somna om efter jag varit uppe och kissat, och allt känns obekvämt. Och vad gör man när man inte kan sova på natten? Jo, dom där tankarna och känslorna man kommer och hälsar och ger sig aldrig av igen. Jag känner mig inte som mig själv större delen av tiden just nu, varken i kroppen eller i själen.

 

Jag avskyr att min kropp förändras. Nu har jag tack och lov endast gått upp 2 kg och är i vecka 26, och barnmorskan förstår vikten i det och påpekar att det är "strålande", men jag ser ändå allt som inte andra ser. Jag jämför mig med alla andra, kvinnor som inte ens är gravida. Hur jag inte ser ut, hur jag inte såg innan, hur jag ska jag kunna se ut så efteråt? Kommentarer som "vad smal du var där", "eller du ser smal ut" när det kollas på gamla foton, eller nytagna foton som tydligen fått till en vinkel. Det gör ont i hela hjärtat, en kniv rakt in. 10 gånger om. Jag vet, jag var smal fram tills jag började med Lyrica. Jag slutade med den, men kvar fanns min kropp. Tränade, tränade och tränade och inget hände. Tränade mer, tränade mer och tränade mer och tillslut började jag äntligen gå ner. Kunde jag av någon anledning inte träna så fick jag bara äta fyra tuggor av maten, som jag själv bestämde. Så, jag rasade såklart i vikt och jag var mer än nöjd. Men det funkade såklart inte längden och tillslut så tappade jag allt och gick upp i vikt igen. All motivation till att börja träna igen var också som bortblåst, om någon påpekade att jag skulle träna eller något så fick jag panik över att jag inte dög som jag var ändå och mådde ännu sämre. Tjat om att träna gjorde att jag inte klarade av att ens tänka på att gå till gymmet utan att må ännu sämre.

 

Jag blev gravid och alla vet om att kroppen förändras mer eller mindre, det kommer man aldrig undan. Det visste jag också, och försökte gardera mig så mycket jag kunde. Det gick bra till en början, men alla dessa kommentarer som "tjockis", "är du säker på att du bara har en där inne?" (av en okänd människa på Granngården i kassan!) drar ner mig totalt. Vad är det som gör att det är okej att kommentera en kvinnas kropp? Som genomgår den största förändringen en människa kan gå igenom? Det är inte gulligt, det är inte roligt och ingen har rätt att kommentera en annans kropp i negativ bemärkelse. Det kanske bara är ett skämt för DIG, men är det så kul att göra sig lustig över någon annan? Eller snarare, är det så viktigt? Är det viktigt att att kalla en gravid för "tjock" eller "tjockis" när du istället kan säga, "vad vacker du är".  Alla har inte komplex över sin kropp, absolut inte. Men många har det, extremt många. Särskilt kvinnor. Och kvinnor med komplex över sin kropp som dessutom är gravida, ja, ni förstår nog själva hur vi mår. Och vi är många, jag vet inte hur många jag personligen har pratat med om detta, hur många inlägg jag läser dagligen om detta i olika grupper och forum på internet. Och det värsta är att... Nästan ingen av oss vågar säga ifrån. Vi tar emot, sitter tysta, mår ännu sämre. För vem skulle förstå? Skulle man yttra sig, då är det bara "gravidhormoner", och så blir man hånad för det istället. Och ja, det ÄR mycket hormoner inblandat. Extremt mycket hormoner! Hur svårt kan det vara att visa respekt, eller ta hänsyn. Speciellt ni pappor-to-be därute, få er mamma-to-be att känna sig som den viktigaste i världen just nu. För det är precis det hon är, hon är viktigare än allt annat. Hon bär på ditt barn, ditt kött och blod. Vad skulle vara viktigare än det? Uppskatta henne, hennes kropp, och det hon gör. Hon förtjänar det, alla gravida förtjänar att få känna sig som den viktigaste i hela världen. För efter 9 månader, då är det slut på det och ett nytt kapitel i livet väntar.

 

Men vem skulle vilja lyssna på en gravid överkänslig kvinna.... Det är ju bara hormoner.