"Vänta bara..." det är ungefär vad dom flesta före detta gravida har sagt till mig angående sista tiden att vara gravid. Och nu, nu ni. Nu förstår jag vad ni menar, och stor eloge till er alla, och att många utav er dessutom har gått igenom det här inte bara 1 gång men kanske 3 eller 4 gånger. Jävla stålkvinnor, det är vad ni är. Alla kvinnor som går igenom en graviditet, förstår ni verkligen hur bra ni är? Hur starka och helt jävla fantastiska ni är? All jävla skit man får stå med under 9 måndaders tid. Det är tur att det inte är män som går igenom en graviditet, då hade det inte blivit några barn födda och det hade antagligen varit lagligt med abort runt om i hela världen. "Det är jobbigt för oss också, min flickvän/sambo/fru bara klagar!" okej, och? LÅT HENNE! Hennes kropp går igenom det största en kropp fysiskt kan gå igenom, och där kommer också det psykiska. Låt henne få klaga, låt henne få gråta och ge henne en extra kram istället, beröm henne för vad hon gör, beröm hennes kropp för det otroliga arbetet den gör. Hon gör det största en människa kan göra, och hon gör det för er skull. För din, för sin egen och framförallt för ert gemensamma barns skull. Det är okej att ni aldrig kommer förstå hur det känns, det är så vi är skapta och det är så det blir. Att försöka förstå dock, det är en annan sak och det hindrar ingen.

 

Jag är glad att jag ändå "kom undan" helt okej med min gravidiet. Jag har inte haft någon foglossning och mitt illamående försvann över en natt runt vecka 13, huvudvärken tog längre tid, men tillslut försvann den också. Men hormoner, trötthet, ömhet, onda fötter, onda handleder, en rygg som vissa dagar inte vill vara med, påverkad syn, yrsel, svettningar och jobbiga sammandragningar. Och först inte kunna sova ordentligt på grund utav alla toalettbesök under nätterna, börja vakna om nättern och ha svårt att somna om till att som nu omöjligen kunna hitta en godkänd sovställning, absolut ingenting känns bekvämt. Till att nu, ha allt detta redan nämnda men nu också även ha förvärkar som kommit under nätterna. Dom går över, så det är fullt normalt. Men just nu skiter jag fullständigt i om det är normalt. Jag är så trött på att vara just TRÖTT. Blir dessutom ännu ömmare i kroppen om jag inte sovit och kunnat slappna av under nätterna. På dagarna klarar jag mig OKEJ, även om det är ett helvete. Men på eftermiddagarna och kvällarna är jag så öm i hela kroppen att jag inte tar mig upp ur soffan själv, eller ens kan ta på Akira kopplet eller ta på mig skorna själv. Då måste Martin hjälpa mig.

 

Bara tanken på att det här måste göras idag:

• ta ut Akira (vi har inte en jättelång, men inte heller jättekort trapp precis utanför ytterdörren)
• dammsuga nedervåningen
• städa hos Rose
• bädda sängen (låter hur simpelt som helst va? Bara att rätta till täcke och kuddar, jo visst, men sovrummet är på övervåningen, så återigen en trappjävel)
• plocka ordning i ytterhallen
• torka av badrummet
• plocka ordning lite i köket
• laga lunch
• hämta Martin på jobbet (återigen trappjäveln)
• ha en visning på huset (ja, nu har ni ju alla sett eller hört att vi hade intressekoll på vårat hus i helgen, så  vi har en visning idag, och mäklaren kommer imorgon. Men ja, vi är fullt medvetna om att ens tänka på eller planera en flytt just nu är ju rätt dåligt tajmat, men inget är bestämt än och vi vet inte så mycket mer än så, just nu).
• laga middag